Tänk att man kan sitta här & le lite lätt åt texter jag skrev, med kinder blöta av tårar & ett krossat litet oerfaret hjärta för drygt ett år sedan...



Tiden rullade på, dag ut och dag in. Den ville inte stoppas, inte ville jag heller att det skulle ske. Det blev kallare, den årstid som oftast lyckas få mig på dåligt humör hade kommit hit igen. Men jag såg till att välja de saker som var bra för mig. De som gjorde mig glad, som fick mig att känna mig värdefull och älskad. Men framförallt, lycklig.
Men som en varm sommarvind kom något nytt in i mitt liv i samma stund som jag lunkade på i min vanliga lunk. Något varmt och stort som fyllde ett tomrum i min kropp, ett hål som tiden hade lyckats trollat bort från mitt minne visade sig nu existera. Några gånger hade ett lyckorus susat runt där, men var nuförtiden som bortblåst.
Men nu knackade det just på den dörren igen och jag var beredd att öppna. Jag visste om att, ett litet felsteg skulle få dörren att panga igen rakt på mig och det skulle svida. Men det var så länge sen jag hade känt mig såhär pass levande, så jag var beredd, beredd på att chansa.
Under mina korta barnaår hade jag på minnet lagt att det faktiskt stämde, jag skulle endast få leva ett liv i en och samma kropp, ett liv. Så jag ville stå upp för det och leva för stunden.

Vart var vi sen? Allt trallade på som i en lyckad kärleksfilm… Men bom! Dörren slogs nästan igen, men stannade precis innan dörren låste sig med låset. Precis som att en mus hunnit emellan och fastnat.

Där är vi nu, när snön börjat falla på gator och torg. Här står jag igen, utan dig, utan en ny vän, en kärlek. Livet fortsätter precis som innan, men det kanske svider lite mer nu om natten när den där tomma platsen visar sig på riktigt framför mina ögon. Den plats som du aldrig fick fylla.
Men det slår mig, kanske var det bäst såhär.
Jag vet inte, men jag orkar inte fundera vidare. Jag fortsätter gå.