När jag var halvvägs ringde telefonen, det var en vetrinär från djursjukhuset. Hon tyckte att läget var dåligt och Vilma mådde inte alls bra. Hon bad oss komma dit och redan nu börja fundera på hur vi ville gå till väga. Om vi gick med på att avliva henne, för det skulle vara det bästa.
Det var som att hela himlen föll ner, hela världen rasade. Jag kunde inte tänka klart och där cyklade jag genom stan med tårar i ögon som gjorde att jag knappt kunde se, folk kollade oroligt på mig. Jag ringde till Elias som åkt till jobbet, jag skrek ut vad jag nyss fått reda på och han grät och sa att allt skulle bli bra.

Mamma kom och hämtade mig, på vägen dit kunde jag inte tänka allt var bara svart. De kom in med Vilma i rummet där vi satt, hon hade ont och skrek när de la ner henne på bänken. Jag såg i hennes ögon att hon inte skulle klara det här, hon var för skadad och förmodligen hade en nerv i ryggen skadats. Men jag fick panik, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte säga hejdå, tiden tillsammans med henne hade gått för fort, 3 år är ingenting. Hon och jag skulle ju flytta hemifrån tillsammans. Vetrinären tyckte inte att vi skulle vänta längre, jag pussade hennes panna när de gav henne sprutan och viskade " Tack för allt, jag älskar dig."

På kvällen åkte jag och Elias ut till en vacker plats och begravde henne. Vi satt där med en bulle och spelade högt - Vart jag än går. Sen täckte vi för graven med stenar och åkte hem.
Varje dag var en utmaning och nätterna var värst som följde, Elias fick hålla om mig för att jag inte skulle slå i väggarna. Jag var galen och så otroligt besviken på livet. Sanningen är den att Vilma blev för mig inte en katt, hon var så mycket mer. En bästa vän, jag insåg det när hon dog. Det fanns ingen vän som kunde trösta mig, Vilma betydde mer än vad någon vän gjorde för mig. Hon var alltid där, hennes livsglädje smittade av sig på mig. Hon anpassade sig efter hur jag mådde och hon såg alltid till att vara nära mig. Hon älskade att kommunicera och om hade fått sin vilja igenom hade hon gärna suttit på en stol och ätit middag med oss, men där fick någon gräns gå. Jag kan själv tycka att jag är lite galen som såg henne så mycket mer än en katt, men det är sanningen och hon var min favorit genom allt.

Trots allt vandrar livet vidare, fast dagarna är lite kämpigare nu. Jag skulle göra allt för en dag till, min älskade gosiknott Vilma.