Åh jag har en sån pirrig känsla i kroppen, jag vet inte riktigt vad det är jag är väl bara nöjd med allt just nu. Jag jobbar (ÅHHHHH NU GJORDE SVERIGE TVÅ MÅL MOT FRANKRIKE) okej back to life (ännu mera lyckorus). Har skjutit på det i flera månader att rensa min Walk in closet och mitt rum och nu är det klart, så skönt!

Tränar varje dag, jobbar varje dag och donar och tare lite lugnt. Drömmer om att åka iväg någonstans med pojken, snart så.

Min bror fyllde 35 så vi grillade och jag smällde ihop en tårta. Isak var på sitt glad humör, han är en riktigt glad bebis. På kvällen blev det filmkväll med några fina tjejer. Idag har jag jobbat hela dagen och nu vill jag bara lägga mig ner och sova. Men ett träningspass ska det bli!

Spenderade några dagar i Sala och gjorde mest ingenting, tränade lite, sov ut mycket, solade, umgicks med min pojkvän. Sala är då himla fint och det bästa är alla dammar som hör till Sala silvergruva. Stigarna bredvid vattnet är så mysiga.

Sommar blir det allt när mitt ansikte skaffar sig fräknar.

Har drömt två hemska mardrömmar, den sista måste jag ha spänt mig i drygt två timmar. Var helt slut i kroppen när jag vaknade... Det bästa med sommarlovet hittills är alla dessa sega sovmornar. Att kunna sova till 11 och må bra av det, riktig skönsömn.

Har sprungit 3 mil på 3 dagar så idag blir det en runda på 7 km och imorgon 5 kilometer för att sen på söndag jobba och vila kroppen. Tänker börja gymma igen om drygt en vecka måste bara träna igenom kroppen lite mer först. Saknar verkligen cirkelfysen.

Dags att ta sig ut sen ska jag sola, något jag inte ägnat en endaste timme åt i år.

Något jag är riktigt nöjd över är mitt fotografiska minne.

Som när jag satt och kollade hus på hemnet igår och kände att igen ett hus. Så kom jag på att jag sett det i en film för fyra år sedan. Letade upp filmen (Angel) och det stämde, samma hus. Det är som när jag och familjen tar långa trippar runt i Sverige, så kan jag känna igen platser jag inte har besökt sen jag var runt 6 år... Om bara mitt minne hade varit sådär klockrent när det gällde skolan och inte bara platser hade det också varit helt okej.

Undrar när det där heta sommarvädret ska smälla till.

Efter ha sett mitt schema för dem kommande veckorna rymde jag iväg till pojkvännen eftersom vi inte kommer kunna ses så mycket i slutet av Juni.

Har också färgat tillbaka mitt hår till det röda hållet, känns bäst då.

Senaste dagarna har jag sprungit en mil varje dag och det känns riktigt bra.

Igår försökte jag mig på golfandet igen, det slutade dock med att jag satte mig i solen med mina converse. Några chanser till ska det allt bli, skulle vara så mysigt att kunna gå ut en heldag då och då.

Nu väntas det en mil löpning och sen ska jag cykla 5 km för att möta pojkvännen, det är dags för att ta första doppet för i år!!

Följ mig på Instagram: moals

Igår var det vår ettårsdag. Är det nu man börjar räkna år?!

Vi spenderade hela dagen på Selma City spa +, bilderna får visa resten.

Idag har jag en sån tomhetskänsla i kroppen. Det är måndag och jag har sommarlov, ingenting är planerat för hela veckan. Annorlunda och konstigt. Iofs så har jag en hel wic som borde städas, staket som borde målas och lite sånt. Nej först får det bli det där, göra ingenting.

Gårdagen var en ganska stressig dag. Körde bil till Västerås från Sala. Jobbade till halv fem, sprang 5 km och halv 7 satt jag på ett tåg till Sala igen. Det väntade 50 års fest, alla gäster hade gjort jättefina tal osv. Nu sitter jag och pojken på ett tåg till... Stockholm.

Gårkvällen var... alldeles, alldeles underbar.

Förra studentnatten kysste jag min prins för första gången. Det vi har är helt otroligt, vi tar oss igenom allt tillsammans och han är min bäste vän och kärlek. Livet vore så himla mycket tråkigare utan honom.

Texten nedan blev min sista uppsats för år 2 på gymnasiet, jag skrev den när det var dags att visa att jag förtjänade ett MVG. Den handlar om hur min mormor sakta försvann, hon dog inte direkt, utan istället försvann hennes personligthet och själ sakta. Min mormor drabbades av sjukdomen Alzheimers.

Om att sakta dö
Jag minns den sommaren då jag började känna en känsla av att jag mognat, som när ett moget äpple plötsligt faller ner till marken och gör sig beredd på att uppleva något helt nytt.

Jag hade nu blivit elva år och det var sommar. Doften av gödsel som spreds ut på åkrarna omkring vårt hus kunde man nu för en gångs skull acceptera, för det var sommar och jag kände äntligen en stark känsla av frihet.
Tre dagar efter jag stått i kyrkan och sjungit ”du ska inte tro det blir sommar” kom den mest betydelsefulla människan hem till oss. Redan ifrån mitt rumsfönster kunde jag se hur hon svängde in på grusvägen, med sitt ljusa gråvita hår och den blommiga påsen som så vanligt var full med nybakade bullar. Jag brukade alltid springa ner till brevlådorna för att möta henne. Aldrig hann jag ta på mig några skor, men det gjorde ingenting för mina barnafötter var som gjorda för att springa barfota. Med sin halvknackiga svenska ropade hon där hon kom upp cyklande ”men kära barn, har du inga skor på dig”. Hon var jämt så noga. Hon justerade alltid min mössa när vi skulle ut och gå, hon såg alltid till att man åt sig proppmätt och frågade alltid om hon kunde hjälpa till med något mer, när hon redan gjort allt. Det var min älskade mormor som hade kommit på besök.

Min mormor var en viktig person för mig som liten. Jag såg upp till henne. Hon hade levt ett liv med så mycket smärta, men ändå var hon så vacker, så stark och så glad. Vi kunde sitta länge i hennes bibiliotek och hon höll ofta min hand. Timmarna rann alltid iväg medan hon berättade om allt. Oftast var det historier om hennes barndom, från hennes barndomshem i Polen. Jag kunde alltid se hur mycket hon saknade det. Hennes hemland. Hon var bara 16 år när dem flydde därifrån, de fick lämna allt och bara gå. Som alla djur de låste in, i hopp om att någon sen skulle komma dit och ta hand om dem, eller att de en dag skulle kunna återvända. Min mormor hade överlevt andra världskriget och för mig var hon en hjälte, starkare än någon annan.

Allt gick ganska snabbt sen efter den dagen hon kom på sin cykel hem till oss. Om jag riktigt tänker efter så märkte jag den dagen att hon inte var sig lik, det var något jag inte kunde sätta fingret på, men det var något som inte stämde.

Mormor kom aldrig mer på sin cykel hem till oss. Men jag och mamma började besöka henne flera gånger i veckan. Jag som trodde att jag var mogen, förstod helt plötsligt ingenting. När vi var hemma hos mormor satt jag oftast med henne ute på balkongen. Mamma lagade mest mat och städade. När vintern kom bråkade dem mest, min mormor som alltid hade haft koll på allt och skött sig så bra började lukta illa och dammråttorna blev bara fler och fler. En gång dammsög jag i mormors lägenhet samtidigt som mamma såg till att mormor duschade och bytte kläder.
Den gången vi åkte därifrån grät mamma, jag såg på henne och förstod att ingenting skulle bli som förr. Därefter gick det bara utför.

Mamma började åka själv till mormor, men då och då följde jag med. Men det var inte samma stämning som förut, stunderna då vi kunde sitta och prata i flera timmar existerade inte längre. Istället berättade hon två, tre berättelser om och om igen. Samma trygghet fanns inte längre kvar emellan oss.
Sen följde en tid av provtagningar och hemtjänsten blev inkopplad, mamma orkade inte längre sköta allt.

En dag när jag satt ute på altanen och lyssnade på Ted Gärdestad -Himlen är oskyldigt blå, ringde det på hemtelefonen. Det var en läkare vid namn Björn som gärna ville prata med Lena, min mamma. Jag sprang och gav telefonen till mamma och fortsatte sen lyssna på musik.
Efter en stund kom mamma ut till mig, hon kramade om mig och sa: ”Ja då var det klart, mormor har Alzheimers”. Alzheimers? Ett ord jag hört tidigare, men som var ett ord jag inte riktigt visste innebörden av. Men mamma gav mig en fin förklaring: ”Om du tänker dig hur en trädstam ser ut inuti med alla dess ringar - hur dem bara blir fler och fler allt eftersom åren går. Mormor har otroligt många ringar, så de blir inte fler istället börjar dem gå inåt igen, bli färre. Tillslut kommer hon vara som på noll igen”. ”Så hon blir alltså som ett barn tillslut?” Mamma nickade och berättade att mormors minne bara skulle komma att bli sämre och sämre.

Mormor hann dö innan hon helt glömt bort vem jag var. Dagen hon dog var man både ledsen och glad. Hon behövde inte lida mer nu.
Jag är glad att mamma var ärlig emot mig och att jag fick stötta och vara med och hjälpa till. Det har svidit och gjort och ont, men all den tid vi fick tillsammans har lärt mig så otroligt mycket.
Mormor föddes som en hjälte och dog som en hjälte.

Den första september 2010 begravdes hon i en vit kista belamrad med vackra blombuketter. Hon hade älskat det, vi spelade hennes favorit låtar och jag framförde min låt som jag skrivit. Som ett tack, ett tack för allt.

”Så mycket du har upplevt så mycket du har gjort,
dina insatser ska man vörda som nått stort
Utan ditt slit och din medmänsklighet,
så skulle vi inte se på allt med en sådan helhet

ref: tack för alla stunder du gett oss
tack för att du alltid har sett oss
tack för att du alltid fanns där
och vi tackar högre makter för din själ

allt som du har upplevt står för sig
även fast det inte har vart lätt
är det någon man ser upp till så är det till dig
och är det något man tar efter så är det ditt sätt…”

Sen senast har jag hunnit haft skolavslutning och haft en fin klassfest. Sett årets studenter fira in sin framtid. Besiktigat bilen, tankat för första gången.

Ätit sushi och haft film-mys med Emma. Varit i Stockholm och träffade hela släkten och gick på konstutställning och firade Nationaldagen där.

Druckit i slush i solen med My och Emma och köpt förhoppningsvis sommarens bästa grej - en ny bikini.

Ska göra ett inlägg nu på en text som man kan säga bidrog väldigt mycket till att jag fick MVG i svenska.

Sammanlagt har jag nu för ettan och tvåan på gymnasiet skaffat mig:
2 G, 10 VG & 12 MVG.

Sen senast då har jag hämtat ut mitt körkort, ser ut som jag sett ett spöke, men man skulle ju inte vara glad så...

En kväll denna vecka satt jag och pojkvännen och delade på en flaska vin i solnedgången, efter cyklade vi genom de gröna skogarna hem till hans familj och åt grillat och färska jordgubbar.

Spenderat dagar i skolan, som mest har bestått av betygsamtal, kommer bli så otroligt nöjd över betygen, känner det på mig.

Har jobbat på mc donalds många timmar, trivs så bra så att sommarjobba där kommer bli så gött. Att få jobba natt och att ta bilen hem kändes också rätt stort.

Firade att Jossan blivit 18 med ett gäng brudar. Dagen efter nötter jag av ett tomt rum - min bror har flyttat hemifrån. Jag har nu en hel våning för mig själv och i hans rum blir det nu ett gym, kommer aldrig vilja flytta hemifrån.

Läpsäsongen är igång för fullt och jag håller just nu på med en ganska lugn uppstart för att undvika skador.

Idag lagade jag och grabben sushi och har nääästan gjort ingenting. Som är så otroligt svårt för mig...