Texten nedan blev min sista uppsats för år 2 på gymnasiet, jag skrev den när det var dags att visa att jag förtjänade ett MVG. Den handlar om hur min mormor sakta försvann, hon dog inte direkt, utan istället försvann hennes personligthet och själ sakta. Min mormor drabbades av sjukdomen Alzheimers.

Om att sakta dö
Jag minns den sommaren då jag började känna en känsla av att jag mognat, som när ett moget äpple plötsligt faller ner till marken och gör sig beredd på att uppleva något helt nytt.

Jag hade nu blivit elva år och det var sommar. Doften av gödsel som spreds ut på åkrarna omkring vårt hus kunde man nu för en gångs skull acceptera, för det var sommar och jag kände äntligen en stark känsla av frihet.
Tre dagar efter jag stått i kyrkan och sjungit ”du ska inte tro det blir sommar” kom den mest betydelsefulla människan hem till oss. Redan ifrån mitt rumsfönster kunde jag se hur hon svängde in på grusvägen, med sitt ljusa gråvita hår och den blommiga påsen som så vanligt var full med nybakade bullar. Jag brukade alltid springa ner till brevlådorna för att möta henne. Aldrig hann jag ta på mig några skor, men det gjorde ingenting för mina barnafötter var som gjorda för att springa barfota. Med sin halvknackiga svenska ropade hon där hon kom upp cyklande ”men kära barn, har du inga skor på dig”. Hon var jämt så noga. Hon justerade alltid min mössa när vi skulle ut och gå, hon såg alltid till att man åt sig proppmätt och frågade alltid om hon kunde hjälpa till med något mer, när hon redan gjort allt. Det var min älskade mormor som hade kommit på besök.

Min mormor var en viktig person för mig som liten. Jag såg upp till henne. Hon hade levt ett liv med så mycket smärta, men ändå var hon så vacker, så stark och så glad. Vi kunde sitta länge i hennes bibiliotek och hon höll ofta min hand. Timmarna rann alltid iväg medan hon berättade om allt. Oftast var det historier om hennes barndom, från hennes barndomshem i Polen. Jag kunde alltid se hur mycket hon saknade det. Hennes hemland. Hon var bara 16 år när dem flydde därifrån, de fick lämna allt och bara gå. Som alla djur de låste in, i hopp om att någon sen skulle komma dit och ta hand om dem, eller att de en dag skulle kunna återvända. Min mormor hade överlevt andra världskriget och för mig var hon en hjälte, starkare än någon annan.

Allt gick ganska snabbt sen efter den dagen hon kom på sin cykel hem till oss. Om jag riktigt tänker efter så märkte jag den dagen att hon inte var sig lik, det var något jag inte kunde sätta fingret på, men det var något som inte stämde.

Mormor kom aldrig mer på sin cykel hem till oss. Men jag och mamma började besöka henne flera gånger i veckan. Jag som trodde att jag var mogen, förstod helt plötsligt ingenting. När vi var hemma hos mormor satt jag oftast med henne ute på balkongen. Mamma lagade mest mat och städade. När vintern kom bråkade dem mest, min mormor som alltid hade haft koll på allt och skött sig så bra började lukta illa och dammråttorna blev bara fler och fler. En gång dammsög jag i mormors lägenhet samtidigt som mamma såg till att mormor duschade och bytte kläder.
Den gången vi åkte därifrån grät mamma, jag såg på henne och förstod att ingenting skulle bli som förr. Därefter gick det bara utför.

Mamma började åka själv till mormor, men då och då följde jag med. Men det var inte samma stämning som förut, stunderna då vi kunde sitta och prata i flera timmar existerade inte längre. Istället berättade hon två, tre berättelser om och om igen. Samma trygghet fanns inte längre kvar emellan oss.
Sen följde en tid av provtagningar och hemtjänsten blev inkopplad, mamma orkade inte längre sköta allt.

En dag när jag satt ute på altanen och lyssnade på Ted Gärdestad -Himlen är oskyldigt blå, ringde det på hemtelefonen. Det var en läkare vid namn Björn som gärna ville prata med Lena, min mamma. Jag sprang och gav telefonen till mamma och fortsatte sen lyssna på musik.
Efter en stund kom mamma ut till mig, hon kramade om mig och sa: ”Ja då var det klart, mormor har Alzheimers”. Alzheimers? Ett ord jag hört tidigare, men som var ett ord jag inte riktigt visste innebörden av. Men mamma gav mig en fin förklaring: ”Om du tänker dig hur en trädstam ser ut inuti med alla dess ringar - hur dem bara blir fler och fler allt eftersom åren går. Mormor har otroligt många ringar, så de blir inte fler istället börjar dem gå inåt igen, bli färre. Tillslut kommer hon vara som på noll igen”. ”Så hon blir alltså som ett barn tillslut?” Mamma nickade och berättade att mormors minne bara skulle komma att bli sämre och sämre.

Mormor hann dö innan hon helt glömt bort vem jag var. Dagen hon dog var man både ledsen och glad. Hon behövde inte lida mer nu.
Jag är glad att mamma var ärlig emot mig och att jag fick stötta och vara med och hjälpa till. Det har svidit och gjort och ont, men all den tid vi fick tillsammans har lärt mig så otroligt mycket.
Mormor föddes som en hjälte och dog som en hjälte.

Den första september 2010 begravdes hon i en vit kista belamrad med vackra blombuketter. Hon hade älskat det, vi spelade hennes favorit låtar och jag framförde min låt som jag skrivit. Som ett tack, ett tack för allt.

”Så mycket du har upplevt så mycket du har gjort,
dina insatser ska man vörda som nått stort
Utan ditt slit och din medmänsklighet,
så skulle vi inte se på allt med en sådan helhet

ref: tack för alla stunder du gett oss
tack för att du alltid har sett oss
tack för att du alltid fanns där
och vi tackar högre makter för din själ

allt som du har upplevt står för sig
även fast det inte har vart lätt
är det någon man ser upp till så är det till dig
och är det något man tar efter så är det ditt sätt…”