De vita snötäckta granarna och en totalt upp-plogad väg åker han & jag på genom skogarna. Ensamma i varm bil i en iskall vintervärld. Det är helt tyst vi passerar bergstopp efter bergstopp. Helt plötsligt släpper han blicken från vägen & sneglar på mig sådär som ingen annan gör. Han pustar och mina händer börjar darra sen säger han:
- Moa jag är inte bara kär i dig jag är helt döförälskad i dig. Det är när han säger så som jag verkligen förstår att jag aldrig någonsin har blivit älskat så högt. Ibland blir jag rädd, ibland får jag panik. Jag har aldrig blivit behandlad på det sättet. Vi i min familj älskar varandra, men vi är dåliga på att visa det. När han visar det så självklart blir jag rädd, det känns overkligt.

Vår kärlek till varandra gör att vi växer som personer också, det vi har hittat är unikt. Det är skitcoolt och när vi gråter i varandras famnar och den ena pruttar under täcket. Det är då jag förstår, det här är en svårgången kärlekhistoria den är grym och vi älskar varandra. Vi mot världen med en massa fina människor omkring oss såklart.