Det har nu gått 3 månader sen jag började lära känna Elias.
För mig är dessa tre månader magiska. Jag var blyg och tillbakadragen och gick runt i samma gamla bubbla och halvtrivdes i den. På ett triathlon i skolan fick vi kontakt och vi började snacka. Sen den dagen har det inte slutat. Jag kom på mig själv med ett stort leende på läpparna oftare och jag började inse hur instressant han var.

På studentnatten formade sig träden som ett hjärta med sina grenar över oss och vi kysstes där vi satt på min jacka under ett stort ekträd.

Helt plötsligt en natt satt vi i bilen åkandes genom mörka skogar, sjungades på låtar vi älskar, skrattande och tjuvkikandes på varandra. Allt var lite för bra för att vara sant.

Det är nu han och jag, har aldrig mött en människa som sett mig och verkligen älskat mig så mycket för just den jag är.

Vi är helt olika egentligen. Han är framåt och kan göra vad som helst utan att vara ett dugg nervös. Medans jag hellre stannar i skymundan. Han får mig att känna mig så bra.
Han lyssnar på Winnerbäck medans jag spelar sönder popmusik.
Han kan börja gråta av att man berättar en rolig nyhet medans jag sitter där som en stel pinne.
Han är alltid varm medans jag ligger där med fötter som isbitar.
Han hatar kaffe och jag älskar kaffe.
Han känner ingenting när min pickar honom över kroppen medans jag ligger dubbelvikt i sängen och dör av skratt och andnöd.
Han gillar att vara ordentlig medans jag busar till det.

Men samtidigt så har vi så mycket gemensamt.
Vi båda älskar att ta del av nya saker, kommer aldrig glömma hur han tagit del av hela min spotify lista och lärt sig alla låtar för att vi ska kunna sjunga dem i kör.
Båda är enerigiska, alla äventyr vi hunnit med har blivit galet lyckade med hjälp av det.
Båda är gottegrisar, så vi bråkar om de sista godisbitarna.
Både är vi nattmänniskor och vaknar halvsura om vi går upp för tidigt.
Vi håller båda med om att skadegläden är den bästa glädjen.
Båda är envisa och tror alltid att en själv har rätt, de leder alltid till roliga diskussioner.


Det jag kommer fram till, är att finns det någon jag skulle kunna bo på en öde Ö i en Evighet med, så är det denna kille.
Vi är tryggast när vi är med varandra.
Han är den vackraste & mitt hjärta dunkar dubbelt för honom.



En kväll på en strand i Falkenberg, bara han & jag i solnedgången.