När jag var halvvägs ringde telefonen, det var en vetrinär från djursjukhuset. Hon tyckte att läget var dåligt och Vilma mådde inte alls bra. Hon bad oss komma dit och redan nu börja fundera på hur vi ville gå till väga. Om vi gick med på att avliva henne, för det skulle vara det bästa.
Det var som att hela himlen föll ner, hela världen rasade. Jag kunde inte tänka klart och där cyklade jag genom stan med tårar i ögon som gjorde att jag knappt kunde se, folk kollade oroligt på mig. Jag ringde till Elias som åkt till jobbet, jag skrek ut vad jag nyss fått reda på och han grät och sa att allt skulle bli bra.

Mamma kom och hämtade mig, på vägen dit kunde jag inte tänka allt var bara svart. De kom in med Vilma i rummet där vi satt, hon hade ont och skrek när de la ner henne på bänken. Jag såg i hennes ögon att hon inte skulle klara det här, hon var för skadad och förmodligen hade en nerv i ryggen skadats. Men jag fick panik, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte säga hejdå, tiden tillsammans med henne hade gått för fort, 3 år är ingenting. Hon och jag skulle ju flytta hemifrån tillsammans. Vetrinären tyckte inte att vi skulle vänta längre, jag pussade hennes panna när de gav henne sprutan och viskade " Tack för allt, jag älskar dig."

På kvällen åkte jag och Elias ut till en vacker plats och begravde henne. Vi satt där med en bulle och spelade högt - Vart jag än går. Sen täckte vi för graven med stenar och åkte hem.
Varje dag var en utmaning och nätterna var värst som följde, Elias fick hålla om mig för att jag inte skulle slå i väggarna. Jag var galen och så otroligt besviken på livet. Sanningen är den att Vilma blev för mig inte en katt, hon var så mycket mer. En bästa vän, jag insåg det när hon dog. Det fanns ingen vän som kunde trösta mig, Vilma betydde mer än vad någon vän gjorde för mig. Hon var alltid där, hennes livsglädje smittade av sig på mig. Hon anpassade sig efter hur jag mådde och hon såg alltid till att vara nära mig. Hon älskade att kommunicera och om hade fått sin vilja igenom hade hon gärna suttit på en stol och ätit middag med oss, men där fick någon gräns gå. Jag kan själv tycka att jag är lite galen som såg henne så mycket mer än en katt, men det är sanningen och hon var min favorit genom allt.

Trots allt vandrar livet vidare, fast dagarna är lite kämpigare nu. Jag skulle göra allt för en dag till, min älskade gosiknott Vilma.

Fredag och jag är fortfarande sjuk. Tog med mig min skoldator hem, men den är tydligen fel installerad... Hur som helst PMS & feber börjar bli för mycket, ska verkligen unna helgen åt att bli frisk så jag kan ha motivationen till att ge allt i skolan och på träningen framöver.
Men for so long blir det väl att fortsätta kika efter soffor, min nya hobby. ;)) Och så ska jag ha lösgodis, så får det bli.

Kram från en bitter Moa.

Två dagar klarar jag i soffan, men nu börjar rastlösheten slå till. Bara ber till någon att febern ska försvinna. Det bästa med att vara sjuk är hur mycket man tar till vara på när man sen är frisk.

I helgen har jag varit på en fin bröllopsfest, tårarna bara rann nerför mina kinder. För att det var vackert såklart.

Igår åkte vi vidare på släktmiddag med mammas sida. Älskar dem så mycket, så det är alltid lika kul att ses.

Idag börjar jag trean, sista året på gymnasiet... Men jag ligger hemma med feber, influensa, halsont och huvudvärk. Bara hoppas att det går över fort så jag får dra igång vardagen igen.

Vi landade i Kos & då visste vi inte riktigt vilket äventyr som väntade. Vi som vänner har kommit närmre varandra, vi har träffat folk från andra länder, solat och badat, rest till Turkiet, lyssnat på Björn Rosenström en fin kväll på stranden. Mätt utmaningar och löst dem. Ätit galet god mat.

En helt ny style av semester, men så fint allt vart. Kommer alltid vara nöjd med att just vi åkte dit tillsammans!

I fredags stack jag iväg med E&M till M:s stuga i Hofors. Vi hade det helt galet bra. Vi har inte setts mycket denna sommar så det var guld värt att få sitta uppe och prata hela nätterna, shoppa, laga middagar, sola, mysa till filmer. På lördagen hann jag packa om sen kom J&E och hämtade mig. Så far vi till E:s stuga i Torshälla. Vädret har varit bra och vi hade det så mysigt. På söndagen så kom R också, så vi kunde planera vår Kos resa, vi flyger iväg på fredag. Nu ska jag iväg till gymmet och hinna fixa lite ärenden innan jag ska jobba hela, hela natten lång.

HEEJ!! Vet inte riktigt var jag ska börja, det var ju så länge sen sist, jag får ta en dag i taget, men det är mycket jag vill skriva ner här... Jag mår bra, väldigt bra, har nog inte mått såhär bra på många år nu. Jag har äntligen börjat hitta lite balans i mitt liv. Börjar äntligen nöja mig med att jag är jag. Dagens kroppsideal med en blandning av att man måste prestera till högsta grad blev nog lite för mycket. Jag är så jäkla tacksam att jag har hittat ett lugn, det är så svårt att förklara. Men om jag för ett år sen hade en lugn dag kunde jag ligga och gråta hela kvällen. Och när jag hittade mitt idrottsintresse i löpning, ja då skulle jag bli bäst. Jag pressade mig skälv och sprang mil ut och dag in. Men idag har jag mognat, känner jag för nått gör jag det. Och man får aldrig glömma att det är okej att gråta, livet kan vara så otroligt orättvist och svårt. Älskar citatet: det bästa med morgondagen är att jag kommer vara starkare än vad jag är idag. Jag rivstartar alltså denna dagbok med att säga, det är inte några små ord som vi får lära oss som små: du har fått ett liv, lev det.

Åh jag har en sån pirrig känsla i kroppen, jag vet inte riktigt vad det är jag är väl bara nöjd med allt just nu. Jag jobbar (ÅHHHHH NU GJORDE SVERIGE TVÅ MÅL MOT FRANKRIKE) okej back to life (ännu mera lyckorus). Har skjutit på det i flera månader att rensa min Walk in closet och mitt rum och nu är det klart, så skönt!

Tränar varje dag, jobbar varje dag och donar och tare lite lugnt. Drömmer om att åka iväg någonstans med pojken, snart så.